Direktlänk till inlägg 6 januari 2013
Livet är tufft just nu... känner mig som ett glädjelöst vandrande spöke... Ingenting är roligt, jag är bara trött, ledsen och sorglig. Som om väder,årstid,mörker,is, ekonomisk svacka, dunderförkylning och annat inte räcker.....
Älskade kisse blev sjuk under julhelgen och dog nyårsaftons morgon trots räddningsförsök, bla med dropp flera ggr om dagen på köksbordet...
Hon fattas mig så det gör ont i hela kroppen...tårarna forsar när jag skriver detta....
Så orättvist. hon blev bara 5år.
Härhemma är så ofattbart dött, ensamt och trist utan henne.
Förut såg jag alltid fram emot att komma hem och krama henne när jag varit borta ens för en liten stund.... nu undrar jag mest vad jag ska hem och göra....
Ingen som blir glad när man kommer hem eller undrar vad man stökar med i köket...ingen spinnande värme på magen när man ligger i soffan...platsen brevid kudden i sängen om natten är kall och tom....
..och tårarna rinner....
Har fått erbjudande att ta hand om en liten Birmahona på 8år som är mobbad av de andra katterna där hon nu bor... Det är en väninna till min syster som är uppfödare av Birma som desperat letar ett nytt tryggt hem till sin ögonsten....
Jag längtar efter en ny vän.... men är så kluven... Sorgen efter Missan är så enorm och det känns som att jag aldrig vill ha nån annan katt - fast jag vill....
Känner mig på något sätt svekfull mot Missan vid tanken på att "ersätta" henne med en annan katt.... fast jag vet att det inte är så, det funkar inte så...
Det finaste jag väl kan göra för att hedra henne är väl att ta emot en ny behövande liten kisse att ge kärlek.... fast det är svårt.
I stallet går det väl sin gång....ute är det isigt och bedrövligt men har börjat rida igång litet smått...det har inte blivit mkt av den varan under decembers oväder och all snö...
I hagarna ser det allt litet lustigt ut... stigarna som hästarna trampade upp i snön då vi fick "hur mycket som helst" är nu hårdtrampade, nerbajsade upphöjda spångar. Snön runt dem har töat och sjunkit ihop.... men hästarna fortsätter att följa dem.
Gubbe var måttligt road då vi tog en liten promenad i snöre idag...
Det är verkligen det allra tristaste han vet....
*
Men när man stannar och samtalar litet är han lika glad som vanligt... Sötnöt.
*
*
Tinky är glad över att få bli riden igen och har stundtals svårt för, för att inte säga omöjligt, att hålla sig i skinnet och bjuder på en hel del sprattel.
Dessa älskade djur....
/K