Ja nån typ av sådan har nog drabbat mig ändå....

stel o öm i kroppen, huvudvärk.... halsen är raspig, så fort jag försöker prata så börjar jag tokhosta - oooont -   men jag har ingen snuva iallafall - än....

Blööööööööööööööööööööööööööööööö!!!    

Jag vill ju mycket hellre vara ute i det härliga vädret på nåt sånt här ju....

Nej istället blir det soffan,sängen, film, bok, the med honung.... ja...den där vanliga sjuklingsrepertoaren. Sånt som man kan längta efter de dagar man inte kan som man hatar det dagar man mer eller mindre är tvungen....

suck.

/K

...har varit inkörning av Gubbe!  

Vi har dragit bildäck... första gången tyvärr inte fångat på bild... en syn som förmodligen fått en del att höja på ögonbrynen om de sett oss... jag tömkörde honom med linorna till däcket fastsatt om min egen midja...bara för att han skulle vänja sig vid ljudet först

...och övat med skaklar....

Här med hjälp av Julia.

Småningom var det dags att börja dra rockarden. Givetvis hade vi medhjälpare första gångerna som gick med. Här har vi kommit så långt att vi grejar det på egen hand.

...och idag, ja då var det dags att sätta sig i rockarden för första gången! Sofie var med som extrahand om det skulle behövas och förevigade stunden.

Gubbe har ivrigt tagit sig an sin nya uppgift, oj vad stolt och viktig han såg ut första gången vi travade ett stycke med skaklarna! Han sticker själv in huvudet i selen och tycker alltid att jag är för långsam på med grejorna! Hela inkörningen har varit helt problemfri och bara hur smidig som helst.

Nu väntar vi spänt på att få hem vår egen kärra, en speedcart (travträningssulky) som jag bytt till mig av Malle och till den har vi fått låna Vivi o Lasses fina gamla remsele. Det blir en perfekt promenadkärra för oss, lätt att dra för gammelman och skönare än rockarden att sitta i för mig.

Tanken med det här lilla projektet är förståss inte att lägga farbror i någon slags hårdträning, nej, det kommer bli lättsamma promenadturer för att hålla igång litet på ett skonsamt sätt och för att ge honom en UPPGIFT. Han tycker det är viktigt att ha en sådan, att GÖRA saker för mig. Att promenera med mig i snöre, ja det är ju det tristaste han vet... då behöver han ju inte vara viktig   

/K

Igår gick vår vårliga hopptävling av stapeln, denna gång med Nationaldagstema förståss.

60 cm var vår valda höjd denna gång och vi tävlade i par med Marika o Qasper.

Jag lärde mig två saker denna dag!

1: Det är rätt fiffigt att faktiskt hoppa fram åtminstone ett språng på banan innan man startar, även fast jag hoppat fram i skogen....  Resultatet av att vi skippade den biten var att vi rev första hindret och jag fick någon slags CR-tanke i skallen och tänkte " Jaha nu var det kört då men vi rider vidare för att se om jag minns banan"....

..och det gick ju rätt bra ända till efter sjunde hindret (ovan) då vi tog en lite för snäv sväng och tacklade ikull ett hinder som vi skulle runda. Då fick jag skrattanfall och tyckte nä nu skiter vi i detta, fortfarande med CR i skallen.

Grejen var ju bara den att vi red en tävlingsklass... hade jag bara fortsatt rida och inte rivit sista hindret så hade vi fått fyra fel i grunden.... Nu utgick jag ju skrattande och blev ju liksom utesluten. *korkskalle*

Så lärdom nummer 2: Kom ihåg vad du rider för klass, och skippa för tusan inte sista hindret när du faktiskt får fortsätta!

Nu spelade inte de här hjärnsläppen så stor roll i det stora hela, för min partner Marika ramlade av sin Qasper efter ett jättesprång över andra hindret med påföljande bocksprång... (det gick bra med henne)  

Så rosettlösa blev vi men med ett par lärdomar rikare!   

/K