Direktlänk till inlägg 26 mars 2012
Idag fick så äntligen Tinkypojken komma ut i stora flocken!
Lugnt och städat gick det, han var mest intresserad av att gosa och LEKA framförallt!
Hrekkur och Tinky har gått tillsammans i slussen en dag i förra veckan, men Hrekkur tyckte ändå att det var nödigt att göra en rumptryckning. Inga slag, bara pressa rumpa och litet tjut på äkta islandsmanér.
Trocadero mötte snabbt upp och de spanade in hagen tillsammans och varvade sedan lek och gos...
Rulla sig måste man oxå för att smälta in, strax efter slängde sig Trocadero ner och rullade han med, måste kallas för par-rullning?
Många goa bajspluttar att nosa på var det ju oxå förståss!
Gimli och Nicke ville båda leka samtidigt med Tinky som förtjust var med på noterna!
Inte ens mötet med ranghögsta hästen, Fighter, som normalt sett brukar kunna vara väldigt tuff på nykomlingar gick bra. Fighter sa inte mycket alls, bara nosade lite och pep nångång.
Jag hörde inget senare heller så jag utgår ifrån att det gick bra även vid fodringen sedan på eftermiddagen.
SKÖNT!
Blir det inte lycklig pålle av honom nu så kan det aldrig bli det känns det som.....
Nåväl. Tillslut fick jag lov att slita mig för att åka till ryggrehaben. Därefter åkte jag i ilfart direkt hem till kära Vivi o Lasse....
De fick köra in Vivis älskade Reykur till Ultuna i förmiddags, då han uppvisat koliksymtom sedan igår morse och inte blivit bättre trots veterinärbehandling hemma.
På Ultuna hade de velat buköppna honom direkt men han hade för dåliga värden för att sövas. Prov visade på grumlig bukvätska så han sattes på en dunderkur antibiotika och dropp i hopp om att häva infektionen. Blir han bättre kan de överväga att öppna honom...
Nu står han därinne och kämpar för livet...
Det känns så... URKASST!!!
Det får verkligen inte hända....men vi har alla ställt in oss på det värsta...
I såna här lägen önskar man att man kunde trolla...trolla bort det onda som drabbar ens vänner.
Men man kan inget annat göra än att finnas till hands....
Jag hoppas att det gör någon pytteliten nytta iallafall.
Så här ligger jag nu, ryggen värker, ögonen är tröttare än tröttast, med gråten i halsen... men min sorg hjälper varken min vän eller hennes häst... det känns så värdelöst! Komplett värdelöst!
Men så är livet...glädje och sorg...
/K