Direktlänk till inlägg 11 mars 2012
Idag beslutade jag mig för en liten promenad till fots med Gubben... Gå och kika lite runt ridbanan och se hur stora stigen såg ut och lite sådär.
Enligt Gubbe finns det nog inget som är mer dötrist än att promenera med matte brevid men det struntade jag i...
Först såg vi en söt ekorre i en tall hos grannen
Den satt först på marken där brevid tallen när vi kom gående. När vi stannade och jag tog upp kameran så satt den och tjattrade lagomt irriterat en stund och tog sen långsamt lite reträtt uppför stammen. Den hade väl något gott där på marken och så kom vi och störde När vi gått vidare några steg så vände jag mig om för att kika lite till, då hade den satt sig en bit upp på en gren och tittade på oss. Det var nästan så att jag väntade mig att den skulle börja kasta kottar på oss
Vår stora fina stig i skogen är fortfarande hockeyrink så långt ögat når...
Gubbe passade på att norpa åt sig lite gammalt gräs medan jag fotade
Det är nog det enda han kan tycka är lite intressant med att gå o skrota vid hand...
Jag gav upp skogen och tänkte att vi kan ju flanera längs vägen en bit iallafall men det tyckte Gubbe var sååååååååå tråkigt, där finns det ju inte ens chans att nappa åt sig ngt ätbart. Han gick som en bedrövad åsna med öronen guppande rakt ut och surade! (varför fotade jag inte det??) Ior är en amatör i jämförelse...
Så tillslut kapitulerade jag och letade reda på en tillräckligt hög stubbe vid sidan av vägen och hasade mig upp på hans rygg istället. DÅ blev det liv och gnista i stofilen igen!
Det är inte ofta jag rider barbacka, jag är faktiskt inte så förtjust i det...jag tycker det känns som att det ska vara så obekvämt för hästen, men vid såna här tillfällen tycker jag att det är rätt mysigt.
Solen sken och vädret var vårligt, pållen glad med att ha matte på ryggen och det är trots allt en ganska trevlig känsla att kunna lita på sin häst så mkt att man törs rida barbacka med bara grimma o grimskaft längs en grusväg. Det enda som kändes rätt obekvämt var ju det faktum att jag ju inte hade ngn hjälm.... *skäms*
men men ...ett litet lyckopiller var det ju allt ändå! Vi kändes oss allt lite busiga när vi kom hem till stallet igen
/K