Direktlänk till inlägg 29 december 2011
Här kommer några bilder på mitt halvblodssto Natasja som jag fick när jag var 15, 1990, och hade sedan i sju år till det var dags för henne att gå över regnbågsbron.
Några har ni sett förut men då i ett väldans suddigt skick
Nu när jag har min fina multiapparat kan jag ju visa fina bilder äntligen!
Natasja 1183
1973-1997
e.Chagall 455 - Aar
167cm
Barbacka i bara grimman och ingen hjälm..... Lustigt är att hon inte ser så stor ut, numera tycker jag att hästar över 150cm är stooora och kan inte alls fatta att jag själv haft ett "monster" på 167cm över havet....
Natasja bar smeknamnet Puppan, för att hon kunde se så härligt surpuppig ut men egentligen hade hon ett stort hjärta av guld. Hon förförde mot alla odds min paniskt hästrädda mamma! Mamma kom att älska henne lika mkt som jag och vågade sig otroligt nog tom sig upp på hennes rygg och rida själv ( utan ledare men i svansen på annan riden häst ) ett par gånger. Puppan och mamma hade ett speciellt förhållande, mamma var allt lite av hennes favoritmänniska. En morgon, jag tror faktiskt det var en julafton rentav, erbjöd mig min syster att skjutsa mig till stallet för morgonfodringen. Min syster lånade så min mammas beiga vinterjacka och mössa som hon alltid hade i stallet. När syster kommer in i stallgången till boxen så "slänger" Puppan glatt ut huvud och hals över väggen för att hälsa på den hon såklart trodde var mamma. Jag kan inte med ord återge hur förnärmad och besviken Puppan blev när hon insåg att det var FEL person i rätt kläder.... Stött och sur som ättika vände hon om och ställde sig längs bakväggen och vägrade att befatta sig med den där ulven i fårakläder...
Mamma i sin beiga jacka som lurade Puppan....
Inte en enda gång ramlade jag av henne. En gång var jag på glid när jag red barbacka,i galopp uppför en backe, men då stannade Puppan helt sonika och lät mig sätta mig tillrätta igen...
Hon hade lätt för att bli upprörd och blåsa upp sig och ville inte gärna bli lämnad ensam utan hästkompisar, det var mkt mer nerver i henne än vad man kanske skulle kunna tro, men ALDRIG att hon krökte ett hår på mitt huvud.
Det är 14 år sedan hon fick vandra vidare men jag saknar henne ännu...
/K