Idag fyller älskade Sessa 3 år!

Det firade vi med att äta lyxfrukost med finduk och present på bokhyllan!

Jag hade köpt havsfisk i bechamelsås med spenat, det var Missans absoluta favorit (även jag tycker den luktar gott) och även Sessa tyckte den var supernammig!

Visst ser hon lite mallig och belåten ut?

Tyvärr blev det foto jag hoppades mest på, när hon satt som finast, suddigast ... suck.

Nåväl, man kan inte lyckas med allt, huvudsaken var att Sessa var nöjd med födelsedagsmaten!   

/K

Självklart följde jag terränghoppningen på tv idag och blev alldeles bedårad av en häst som bär det, i mina öron, fula namnet Halunke.  Han rids av tysken Michel Jung.

Här ett gäng bilder från nätet:

Ruskigt vacker var han där han for fram med öronen toppade!

Jag missade dressyren igår och jag har inget minne av att jag såg deras runda i torsdags... så jag får helt enkelt susa in på svtplay eller ngt för att se den.

..och terrängen? Ja de slutade på topplaceringen i resultatlistan!

Nu ska jag inte säga att jag satt med strikt koncentration mellan 10 och 16 och följde varje steg alla tog men nog tyckte jag att denna tävlingsdel var klart trevligare att se än förra året i os där väldigt många ekipage fick bryta av olika anledningar... och ingen häst tyckte jag såg utmattad ut när de korsade mållinjen.

Nu ser jag fram emot morgondagens banhoppning med spänning! Klart man hejar allra mest på sverige men jag kommer hålla tummar och tår även för underbart vackra Halunke!

/K

Sparkade igång dagen med att bli hämtad av Marika här utanför.

Vi hoppade in på den lilla hästsportbutiken här i hålan, Marika skulle byta ett par stövlar och jag bara tittade. Titta kostar ju inget   och det är alltid roligt att spana in begagnathörnan. Jag var ståndaktig!

Sen fick Bettan snudd på en spa-dag...

Först verkade Marika hennes små fossingar och sen gav jag mig på projektet att klippa pälsmonstret  - med en hand -  och därefter tog jag ett nappatag med hennes man och svans.

Det gick rätt bra att klippa men visst 17 är det lättare om man har två fungerande händer. Jag blev allt rätt trött i högern...

Jag nöjde mig med att klippa bara en "jakt-klippning". Kommer att underhålla den under hösten med baktanken att slippa täcka henne. Förra året helklippte jag henne ungefär den här tiden om jag inte minns fel och då fick jag hålla på och täcka henne fram till jul eller nåt....

Julia hjälpte mig att dela hennes man.... nu hoppas jag den ligger kvar någorlunda fram till söndag då det är dags för tävling.

Apropå Julia så fick jag ett par bortglömda bilder på Tinky och Qasper som hon hittade i sin dator.

Tjing/K

Idag kom Helen aka stalltaxin o hämtade mig så jag kom ut till stallet!

Linn passade på att rida Bettan, som trots betesmage o nollkondis glatt ställde upp o lajjade lite på banan en stund.

Julia tränade lite agility med Monia

Lasse var en ängel och verkade Gubbes hovar. Det är liksom en rätt omöjlig syssla för mig just nu...

Efter några timmars snicksnack o småpyssel blev jag "kidnappad" hem till Malmlund av Vivi på fika.

Så härligt väder o vi satt ute o drack te vid dammen.

Söta katten Agnes mös i solen och gulliga Viva ville oxå bli fotad...

Underbart doftande lilja, så vacker fast den "sjunger på sista versen".

Vivi skulle sen till Rimbo o hämta paket så hon skjutsade mig hem.

En riktigt mysig dag i all sin enkelhet. Det behövs så lite ibland för att tillvaron ska bli varm och lätt för en stund   

/K

Det har ni väl hört nån gång eller två kan jag tänka?

Idag när jag var in på lasarettet för omläggning av fingret så stötte jag på en arbetskamrat i väntrummet.

Hon hade inte hört vad som hänt (djungeltrumman kaputt????) och undrade vad "jag gjort".

- Jag har råkat klämma av fingertoppen" sade jag.

Hon såg lugn ut, rynkade lite på pannan och ställde givetvis följdfrågan

"-hur?"

"- Jag kom i kläm mellan en hästhov och stallgolvet" svarade jag, givetvis.

Nu spärrade min kollega stort upp ögonen och fäller kommentaren som jag faktiskt väntat på:

 "- Hästar är FARLIGA!"

Jag avfärdade bara det hela med att det var helt och hållet mitt fel, jag bar mig ju så urkorkat åt. inte hästens fel.

Men jag kan inte låta bli att tänka.... eller, nej förlåt, jag VET att reaktionen hade blivit en helt annan om jag sagt att jag klämt mig i en dörr.

Kan ni se någon förfärat utbrista "- dörrar är FAAARLIGA!!"  ?

Jag skulle nog tro att överentusiastiska maskiner, illvilliga dörrar och sprattlande köksknivar ställer till fler skador av denna typ än vad hästar gör?

Men hästar, dem är farliga.

Bara så ni vet    /K

Jag glömde ju att rapportera häromdagen att vi har fått tillökning på Bygget.

Fjällkon Rita nedkom för en vecka sedan med sitt livs första kalv!

Har inga vidare bilder än, de låg o sov när jag var där sist. Kalven som har fått namnet Rosita har fått en liten bonusbror, som ligger längst bort från kameran. Mamma Rita hade nämligen så vansinnigt mycket mjölk så hon hade, trots en kalv att dia, behövts mjölkas ur varje dag. Marika o Jocke satte sig då helt enkelt i bilen o åkte runt till gårdarna i grannskapet o bad att få köpa en kalv i lämplig ålder (max 4 dagar) och hittade den där lille killen.

Sött!

Tjing/K

Idag var det dags för omläggning av fingret för andra gången.

Dagen började snyggt med att jag försov mig och spratt ur sängen knappt en kvart innan mamma skulle hämta mig.... jag hade missat att ställa in dag på alarmet på mobilen...

Hann iaf i tid till sjukan.

Duktiga, snälla syster Lena kunde ta loss bandaget utan bedövning denna gång... jag for i taket ett par gånger men jämfört med i måndags så var det ju ingenting!

Nytagna bilder finns för dem som känner sig hugade.

Igårkväll ryckte Helen in som en ängel och agerade taxi till o från stallet! Det var efterlängtat!

Tinky kom mig till mötes ute på betet men fick nöja sig med lite morot o kel.

Bettan o Gubbe mötte mig oxå men bara gubbe fick följa med in för käk.

SÅÅÅ skönt att få snusa lite hästdoft!

På hemväg stannade vi hastigast på Ica och Helen bjöd på en glass som jag inte smakat förut.

Jag avnjöt den på balkongen. Riktigt god!

Förövrigt är jag ytterst uttråkad, kan ju inte ta mig för ngt alls just. Ska strax ge mig på att diska lite...fast det är jättemarigt. Än har jag inte lyckats slå sönder ngt men det är bara en tidsfråga...

/K

Idag körde Marika in mig till lasarettet i norrtälje för kontroll av fingret.

Jag gruvade mig redan i torsdags inför det, uppackningen av bandaget....

det visade sig att jag hade helt rätt i mina farhågor.

När de ringde från ortoped kirurgen i fredags för att ge mig tiden så fick jag prata med en sjuksyster som hette Lena och jag delgav henne min oro och frågade redan då hur det skulle gå till och om man skulle få smärtlindring. Hon menade att det sällan behövdes eftersom de brukade "blöta av" kompresser osv men att möjligheten fanns om det visar sig verkligen behövas.

Denna Lena var med idag under mitt besök, och det är jag tacksam för...

Kirurgen hade minst sagt väldigt bråttom och redan då han skulle dra av fingertuben förstod jag att det skulle bli plågsamt....

Syster Lena hade fullt sjå att hinna med att spruta koksaltlösning och försöka blöta ner "paketet" medan han försökte klippa och pilla loss det utan att över hövan bry sig om att jag både pep, flåsade, stampade i golvet och grät så tårarna forsade....

När han inser att den sista biten kompress sitter rejält fast, jag skriker och är färdig att gå ner för räkning, då ger han sig och ger mig faktiskt lokalbedövning.

Tack och lov....

Inte EN ENDA tår fällde jag i torsdags, inte när det hände och inte inne på akuten. Det tog jag igen idag kan man säga.... helt i onödan. VARFÖR kunde de inte gett lokalbedövning från början som jag helst velat??  Neeeej man ska torteras i en kvart först så de vet att man inte simulerar?

Hur som helst, när han konstaterat att fingret inte ser alls infekterat ut eller på annat sätt avviker från planen, gett mig bedövningen, bett om ursäkt för tortyren (!), samt fixat det administrativa lämnar han mig åt sjuksyrran som så fint kan plocka bort den sista remsan utan minsta ont alls.

Då säger hon till mig, "-De där kirurgerna, dem ska man fasen bara träffa när man ligger nedsövd!"

Hon tyckte han hade haft så jäkla bråttom och att det var helt onödigt att plåga mig så...hon hade ju lovat mig att det skulle gå bra.

Jag fick en ny tid för läkarbesök om en vecka, och då lade hon till 20 min före utsatt tid så att hon personligen kan ta av bandaget i lugn o ro!

Dessutom bokade hon en tid för mig på torsdag att träffa henne för omläggning. Det besöket fick jag egentligen välja att gå till distriktssköterskan här i byn istället för att åka till norrtälje, men ds får inte lägga lokalbedövning. Den saken menade Lena att hon skulle se till att jag fick om jag behövde, om jag valde att komma tillbaks ist för att låta göra det här i Rimbo.

Ni tror väl inte att jag tvekade en enda sekund?

Nåväl. Hon paketerade in fingret igen förståss, med någon annan slags "kompress" över såret. Ngt slags perforerad, genomskinlig, plastaktig variant som var alldeles glidig o kladdig som INTE ska fastna i såret. Tejpade så lite som möjligt och använde bara kirurgtejp som blöter upp lätt.

phu!

Efter en fikapaus på flygfyren och ett stopp på lantmännen så jag fick med en fodersäck hem till stallet så fick jag sen äntligen träffa mina gryn igen!!

Gubbe kom snällt traskande och fick lite kraftfoder. Väldigt bekvämt i nuläget att ha en pålle man kan ta in och ut ur stallet utan att använda grimma   

Tinky värmde mig ända in i själen med att gnägga åt mig när han fick syn på mig! Det har bara hänt en gång förut!!

Lite senare, när jag tog ut Gubbe samtidigt som Marika gick ner för att öppna upp till betet, då kom Tinky fram till mig och stod kvar o gosade trots att alla de andra hästarna sprang ner för att äta.

arkivbild.  foto: Julia Hansson

Är inte det kärlek så säg?   

Min bil körde jag hem själv, så nu har jag den härhemma på parkeringen igen. Det var litet småmarigt att köra själv, ont gjorde det, men det gick....

Tror dock inte att jag ger mig ut på ngn åktur imorrn iallafall. suck.

Jag saknar ju hästarna så jag nästan går åt... önskar att allt bara slutade att vara besvärligt och ont   

Och att Tinky visade så tydligt att han saknat mig gör inte saken bättre....nej, nu känner jag mig ledsen och tycker synd om mig själv.  *gråter en skvätt*

/K